Over there - de första timmarna

Jahapp, kära vänner. Nu är jag där borta. Och det känns väl rätt okej. Fast ganska konstigt. Det är lixom.. Ni vet.. USA. Det där landet därborta. Fast där är ju där man inte är och här är där där man är. Jag är här. Alltså i USA.. Skumt! Låt mig berätta om mina första timmar i det stora landet.

-Mitt första intryck när jag landade på den amerikanska marken var "oj, vad gult det är!" Men det berodde nog på att det var lite varmare där, och att de använde betong i stället för asfalt på flygplatsen. Mitt andra intryck var "Oj, vad stort det är!". Med det berodde på att det var stort.

Mellanlandning på O´hare, Chicago. Världens största flygplats. Najs. Magen hade sedan ett par timmar tidigare övertygat mig om att jag var hungrig, så när jag hade gått igenom alla kontroller, hämtat bagaged för att åter igen lämna det till nästa instans tre minuter senare, och väl kommit in genom den sista security checkpointen, för att komma till gaten för nästa flygplan till Minneapolis/St. Paul, gick jag (oj, nu blir det en lång mening) ut på upptäcktsfärd i den amerikanska mat-djungeln á la flygplats. Men eftersom jag hade passerat ett par security checkpoints, kunde jag inte använda mitt machetasvärd i djungeln. (Coola grabbar har nämligen machetasvärd som de slår med när de går på upptäcktsfärd i en djungel). Eventuella hinder fick helt enkelt passeras på fredlig väg.

Efter att ha övervägt att inviga min amerikanska vistelse med en hamburgare från Donken gick jag i stället och köpte en fullkornsmacka med ost, skinka, tomat, några salladsblad, 20 % fett och 6 gram socker, samt en apelsinjuice från Tropicana. Dessutom gick jag och fyllde mina två flaskor med vatten som smakade klor. Därför misstänker jag att vattnet innehöll klor. Usch! Ja, bokstavligt talat - usch!

Tyvärr smakar även vattnet på skolan där jag bor klor. Härmed har jag bestämt mig för att aldrig mer klaga på Uppsalas vatten. Det amerikanska vattnets klorhalt skall undersökas och en uppdatering i frågan bör förväntas.

Men nu ska jag inte få allting att låta så fruktansvärt neggo. Det är faktiskt ett väldigt vackert område jag bor i. Det är stillsamt och tyst, ändå är det en storstad. Jag förstår inte riktigt hur det går ihop. I storstäder i Sverige låter det ju hela tiden från bilar som far fram och tillbaka. Det är mycket grönska här i krokarna, och väldigt fina små villor. Jag undrar om detta är ett rikemansområde, eller om alla hus ser ut ungefär såhär i staterna.

Skolans park är vackert skött. Det verkar som om alla företag och instanser i USA har så många anställda och att uppgifter (som t.ex. anlägga och sköta en vacker trädgård) som sedan länge har prioriterats bort i Sverige, faktiskt sköts av för ändamålet särskilt anställda här. Jag gillar det skarpt! Det blir mycket mer personligt. Och det är inte bara jag som gillar det, utan även en mängd ekorrar. Den genomsnittliga tjejen skulle säga att ekorrarna är söta, och jag håller med.

En annan sak jag har slagits av, är att alla i USA verkar vilja bo i storstaden och samtidigt bo i villa. Från flyget till skolan åkte jag således några få minuter på motorväg, och resten av tiden i oändligt raka och långa villavägar, av modell större.

När jag kom till skolan (ungefär kl åtta, halv nio på kvällen amerikansk tid, och således kl 3, halv fyra på natten i Sverige) visades jag till ett rum. Men sen ville de bjuda mig på mat och jag hamnade mitt i någon sorts fest som ett gäng tanzanianer höll med anledning av samfundet ELCA:s årsmöte som de har vartannat år. Maten var god och jag var trött. Jag träffade två norrmän som kommit några timmar innan mig. När jag väl gick och la mig hade jag varit vaken i 22 timmar, varav 16 spenderats på flygplan och flygplatser. Om jag säger att jag gick upp halv sju på morgonen, svensk tid, får ni räkna ut resten själva.

Hmm.. Jag kan egentligen hitta på många fler saker att skriva om. De nya intrycken, och de uppenbara skillnaderna mot Sverige är många. Men jag måste ju ha något att skriva om senare också. Och kanske något mer tänkvärt, än bara en lista på saker jag slås av. Även om jag hellre slås av en 3-sidig lista i A4-format än en stor amerikansk bil, eller en av alla air condition-apparater jag sett snurra i en massa rum hittills.

Okej. Eftersom att mitt lilla skämt i stycket ovan inte blev mycket lustigare än så, ska jag nu istället försöka hitta något att äta till lunch, och sen ska jag iväg med min nya granne Pete för att shoppa.

Over and out

Christoffer

PS.
Härmed förklaras bloggen invigd.
DS.