Nej, men det är väl dags snart...

Jo, jag ska uppdatera..! Om en stund..

Lite kort kan man väl säga att jag trivs bra, våren har kommit, i alla fall för en stund, och att jag har mycket plugg. På St. Patrick's Day får man nypa alla som inte har något grönt på sig, och har man tur (dvs. går till en pub, vilket jag inte gjorde) så får man dricka grön öl.

Till påsken far jag till New York och träffar Viktorsson, en lumparkompis som jag inte sett på fem år.

Just nu är det midterm, vilket betyder att den del kurser slutar och andra snart tar vid. Jag har läst två riktigt bra kurser på Bethel Seminary i familjeterapi, och en riktigt kass kurs i evangelisation, här på Luther Seminary. Uppenbarligen ska man inte förvänta sig så mycket kunskap/färdigheter/erfarenheter om evangelisation från en skola som drivs av Amerikas snabbast krympande samfund... Kursen präglades av lärarens och åtskilliga elevers totala oförmåga att faktiskt beröra det verkligt väsentliga kring evangelisation, samt andra elevers frustration. Jag är glad att jag inte betalar för att plugga.

Men man ska inte vara bitter när man kan ha kul och lära sig andra saker. Snart börjar två kurser som jag verkligen tror kommer bli fantastiska!

Och.. Jag ska uppdatera lite bättre. Snart.. Om en stund..

Destination: Luther Seminary

Morgon på Arlanda

Senast jag skrev hade jag inget internet, eftersom jag var på flygplatsen I Chicago. Nu sitter jag återigen på en flygplats i väntan på flyg, fast denna gång Arlanda och på väg tillbaka till det stora landet. Jag tänker skriva texten till min blogg och skicka upp texten senare, när jag kommer fram, som jag gjorde förra gången. Fast…

Två och en halv vecka jul och nyår i Sverige har varit underbart härligt och gått väldigt fort. Så fort att jag tror jag glömde skicka upp förra texten. Så jag får väl skicka upp båda texterna samtidigt. Logiskt?

Personalen på gate 62 på Arlanda fumlar med utropningshögtalarna. Tänk om de skulle ge sig på att sjunga lite karaoke såhär på trettondagsaftons morgon? Fräckt! Då skulle jag bjuda alla på öl.

Två och en halv vecka i Sverige har verkligen varit underbart! (Upprepning förtydligar) Familj, vänner och ett fantastiskt vinterväder! Självklart har jag inte hunnit träffa alla jag ville träffa, men en del har jag fått träffa. Känns bra. Det finns många att uppskatta. Till detta har jag njutit av riktig svensk mat. Tiden i USA har varit lite grann för mina smaklökar som för astronauternas muskler efter en tid i rymden. Utan gravitation och utmaning förtvinas musklerna. Därför har jag denna gång med mig tre tuber kaviar, tre tuber messmör, en förpackning pepparkaksdeg samt Marabou mjölkchoklad. För att inte glömma lussebullarna! Mums!

Nu är jag på väg tillbaka igen, till det stora landet i väst. Till de härliga människorna med de stora bilarna. Kul.

Eftermiddag i Chicago

Då var man framme i det stora landet. Najs! Efter lite spring genom tusen kontroller sitter jag på nästa flygplan som ska ta mig till Minneapolis och Saint Paul. Vi är fortfarande kvar på flygplatsen och medan passagerarna stiger ombord spelas stämningsfull countrymusik med texter som handlar om hur livet som amerikan är. Bara så att alla vet och ingen glömmer bort. Välkommen till USA.

Eftermiddag i Saint Paul

Framme! Inga bombdåd och en säker landning. Tyvärr följde inte min ena väska med. Jag kände väl på mig det när jag lämnade över den till personalen i Chicago; De skulle inte hinna med att skicka den till det flygplan jag själv sprang till! Så nu sitter jag och väntar på att väskan ska bli körd till min skola. Den kom (förhoppningsvis) med flyget efter. Men... Varför kommer de inte? Innan åtta sa de, och klockan är kvart i nu.

Men nu är jag tillbaka i alla fall, helt och hållet, längre fram till destinationen kommer man inte. Ny termin, nya utmaningar. Over and out.

På väg hem

På väg hem. Fast när jag kommer få möjlighet att posta det här blogginlägget är jag ju redan hemma. Fast inte när jag skriver. Då är jag.. eller nu är jag I Chicago. Tar det lugnt och pluggar, om vartannat I väntan på atlantfärden hem. Jullov, typ. Alltså, jag har kvar en del skolarbete med sista inlämningsdag nästa onsdag. Fast ändå är det jullov. Tur att man är smart så man förstår hur detta kan gå ihop.

Har nu kommit till vänteplatsen för mitt flyg. SAS tycker om att passa tiderna. Flygplanet står uppställt två timmar fore avfärd och personalen håller på för fullt med att registrera pass. Det ska nog mycket till för att bli försenad den här gången!

Det är uppenbart att SAS-personalen är svenskar. Och lika uppenbart är det att de flesta svenskarna är svenskar. Hur gullit är det inte då när alla talar engelska ändå, och SAS-personalen ropar upp svenska namn I högtalarna på engelska. Det är en sak när amerikaner sager svenska namn på engelska, eller ger sig på ett forsook att saga namnet med svenskt uttal. Men hur gulligt är det inte när svenskar försöker saga svenska namn med engelskt uttryck!!?

Det ska bli sjysst att komma hem…

Lucia och the Tomte

4:00 am. Dags att stiga upp. Jag snozar två, tre gånger och kommer till slut upp 4:20. Det är den trettonde december och jag sover över hos paret Moratzka som bor nära Scandia, en liten förort om 4000 personer, en timme norr om Minneapolis. Själva Scandia består av några få kvarter, de flesta av de 4000 personerna bor i vad som i folkmun kallas för bushen.

Scandia var den första svenska bygden i Minnesota, och här finns också den äldsta lutherska kyrkan i Minnesota. Utan värme. Klockan 06.00 på morgonen i ett vinterkallt (fast vänta bara till januari!!) Minnesota är det kallt inne i Gammelkyrkan. Eller The Gammelkyrka. Så heter den.

Tända stearinljus och fullknökat med folk. Här har jag blivit ombedd att leda en liten gudstjänst och predika, på svenska. Det dök upp tio personer som kunde svenska. Men det krävdes lite fler för att göra den lilla kyrkan fullknökad. Vi hade två gudstjänster, och jag tror att 150 personer kom. Efter varje gudstjänst var det frukost a la svensk jul och lussefirande. Till frukosten kom totalt 200 personer.

De lärde mig att uppskatta svensk jul ännu mer än tidigare (se förra inlägget). Och jag hoppas att de som kunde svenska berättade för de andra att julen innebär att Gud vill ha en relation med dig, och ge dig ett helt nytt liv som varar i evighet.

Mer lycka i USA. Nu kan julen komma!

I USA är julpynt, av det jag hittills sett, ganska plottrigt. Julstämningen lyser med sin frånvaro. Istället lyser husen som makabra versioner av lågklasstivolin. Julstjärnor i fönstren, adventsljusstakar, och fina julprydnader? Nej, tokglitter ska det vara! Man kan ju hoppas att de som väntar med att ta fram julpyntet har lite bättre smak!

Bättre blir det däremot när jag ikväll, efter en härlig kväll på Fusion Community (kyrka för unga vuxna, som med fördel kombineras med vanligt gudstjänstliv) tog en promenix till Speedy Market för att inhandla följande mornars frukost. Frukost fann jag, och mer därtill!

-Knäckebröd! Inte vanliga crackers till ost, utan riktigt

knäckebröd! Knäckebröd från Wasa och knäckebröd från Siljan! Jag kunde inte motstå att köpa från båda!

-Kexen från Göteborgskex fanns i förökade upplagor. Mariekex och Singoalla, nästa gång ska jag fråga om de kan fixa in Ballerina också!

-Lingonsylt. Jo, det visste jag att de hade. 200 gram för 35 kronor. Men den här gången hade de sylt från inga mindre än Felix. Inte illa. Men 35 kronor för kanske fem portioner havregrynsgröt? Jag avstod.

-Pepparkakor! Pepparkakor! I fredags

fick jag

gingerbreads

på fika-pimpad lektion,

men det

var inte ens i närheten av pepparkakor, som ju översätts till gingerbreads. Då får man gå till Anna, som vet hur man gör riktiga pepparkakor. Julstämning, here I come!

Dagens blunder

Vaknade i morse, efter en sjysst helg, klockan tjugo i sju och insåg det fruktansvärda: jag har totalt glömt bort att jag har en inlämningsuppgift till klockan tolv idag! Jikes! Förmiddagen måste dedikeras, inte bara till plugg, men till råplugg. Bestämde mig för att somna om och rekreera lite till innan vedermödorna.

Vaknade upp igen efter en knapp timme och insåg det fruktansvärda: Jag har en tandläkartid idag på förmiddagen! Jag somnade inte om efter det.

Ett och två, jobba på!

Lördag

Sådana dagar som man gillar. Uppe klockan nio på morgonen, såg på Ducktales (högst sofistikerat) och åt frukost. Klockan tio är lika med Ultimate Frisbee med några vänner. Två timmar, mycket skoj och mycket mörbultate ben.

Det är grymt vackert väder. Varmt också. Väderfolket säger att det är 18 grader Celcius ute idag. Det betyder att det är minst fem grader kallare. Men det är rätt okej ändå, när man har börjat vänja sig vid 5 grader och höstrusk.

Lunchen åts på en smörgåsrestaurang, ungefär som Subway, fast mindre slabbigt. När det gäller de amerikaner jag känner, så kan man, angående deras matvanor, säga två saker. 1) De vet oftast inte hur man lagar mat (Ja, de flyttade hemifrån när de började High School eller Collage. Men om skolan har en cafeteria som serverar varje måltid, varje dag i veckan, så hjälper det inte så mycket) Och 2) De tycker om att äta ute. Generellt sätt kan man också säga, men nu inte om amerikaner, men om Amerika, att det är billigt att äta ute. Inte sjukt billigt (oftast inte i alla fall) men billigt. Amerika är också ett land som inte kan skilja på mat och godis. Dagens smörgås serverades med chips som tillbehör. Jag valde bort chipsen.

Igår åt jag Pakistansk mat, vann ett kortspel jag inte kan namnet på och förlorade på Monopol, trots att jag hade monopol på det röda kvarteret. Ikväll ska vi ut på middag och fira Felix som fyller år, och förhoppningsvis dansa lite med mina mörbultade ben också.

Det är sådana dagar som man gillar.