Intryck

Ibland är det svårt att välja. Fast ändå inte så svårt. Fast ändå... Jag skulle gärna vilja skriva en hel del om de senaste dagarna. Men dagarna har varit långa och jag har hängt en hel del med nya vänner. Och det är ju inte så dåligt. Egentligen skulle jag ha skrivit i söndags. Då skulle det ha handlat om

Pure gospel! Idag (i söndags) var jag iväg med amerikanska Mary och norska paret Tho till Pilgrim Baptist Church. Det var en fin kyrka med lite olika gudstjänsttider. En var kvart i åtta och en kvart i elva, och sen en till jag inte minns. Vi gick inte till den kvart i åtta, så ni får räkna ut resten själva. Pilgrim Baptist church tycker om heltäckande mattor, som de flesta amerikaner. Så mycket att de hade en heltäckande matta som gångväg, från kyrkporten till vägen. Coolt, och konstigt samtidigt.

Väl inne i kyrkan möttes vi av vänliga svarta människor. Det skulle visa sig att i en församling om ca. 50 personer den söndagen, var vi 7 vita. En baptistkyrka med så många svarta kan bara vara på ett sätt. Till höger, orgel, som visar sig vara en hammond, eller liknande. Till höger, flygel, trummer och bas. Det här är viktigt att förstå. I Sverige, skulle man oftast säga "Vi ska nu sjunga en gospelsång" när man ska sjunga gospel. I den här kyrkan nämnda man inte ens ordet gospel när det gällde musik. Gospel som i evangelium i predikan, ja, men inte som musikgenre. Nix, det här var pure Gospel, från A till Ö. Jag var i början lite misstänksam till dessa musiker. Kyrklokalen, och trumsetet var inte så fancy som de kyrkor i Sverige brukar vara, som har bra musiker. Och de hade inga stora feta högtalare. Inga flashiga lampor. Så självklart förväntar jag mig ett lite halvbra lovsångsteam som växlar mellan att spela lovsånger med band, och psalmer med orgel. Det började med gospel. Bra, gammal hederlig gospel. Och folk som klappar händerna. Ni vet, svart gospel. Mitt leende nådde upp till öronen. Trummisen var för övrigt över 60 och hade runda helcoola (dock inte särskilt moderna bland dagens ungdomar) solglasögon, ungefär som Ray Charles. Det dröjde inte länge förrän de uppenbarligen obligatoriska solfjädrarna började vifta, detta trots en väl fungerande air condition.

Över till psalmerna. Okej, nu blir det lite mer traditionellt. Vi skulle ju ändå sjunga från en psalmbok. Eller inte. Bandet körde fullt ös. Me like! Nej, det var inte ens en gospelversion på en psalm. Det var gospel. Uppenbarligen var hela deras psalmbok gospel.

Låt mig säga en sak till om denna kyrka. Förutom att jag tycker om gospel, så var detta så totalt underbart. Det var en underbart varm kyrka. Emellan människorna. Någonstannt mitt i gudstjänsten frågade de om det var några nya i kyrkan, varpå de nya fick ställa sig upp och säga vilka de var i mikrofonen. Därefter följde en stund av det härligaste mingel jag varit på. Massor av människor kom fram och hälsade på oss, med en underbar värme. Jag har aldrig kännt mig så välkomnad i en kyrka förrut. De menade välkommen. Och man såg hur de älskade varandra. Jag kommer gå tillbaka dit mer än en gång. Pure gospel. Nämde jag att de visste hur man sa "AMEN!"?

Nå, om jag skulle skriva om dagens händelser, vilket jag nu i korta drag ämnar göra, så låter det såhär. I korta drag så var jag off campus, d.v.s. utanför skolans teritorier för att undersöka staden med den grupp jag är del av som heter Immigration A. Dessa grupper har mötts några gånger under introveckan som nu är för alla nya studenter. Vi var på konstmuseum för att se en utställning om en somalisk familj som lämnade Afrika och for till Amerika på förmiddagen, och på eftermiddagen så besökte vi en luthersk organisation av modell större som bland annat hjälper flyktingar, däribland somalier, lite grann var dagens topic för oss.

Lunchen tillbringades på ett visst "World market store" eller något i den stilen. "World market store" eller något i den stilen, var en plats inte helt olik Stockholms Kungshallen, fast trevligare. Där fann jag Swedish store. Swedish store var en lite rolig upplevelse, när man är på andra sidan Atlanten. Lingonsylten på liten burk, som jag inte köpte, kostade 30 spänn. Ahlgrens bilar, som jag köpte, kostade ca. 15. Brmums! I Swedish store, fick jag nostalgikänslor av boken "Pelle and his new blue pants" av Elsa Beskow, och lärde mig att man efter 23 år i USA talar svenska med amerikansk dialekt, för det gjorde svenskan som jobbade i affären. Kul att tala svenska igen. Tyvärr blev det ingen svensk mat, eftersom det enda i matform de serverade var tårta (lockande) och köttbullsmackor, som är svenskt, men inte tillräckligt mättande.

Imorgon är det "potluck". Tur med grytor. Eller knytis för den som hellre använder det uttrycket. Vi ska ta med oss mat från får egen kultur, och jag får gärna ta med mig svensk mat. Många amerikaner här i Minnesota känner till "lutafisk", men det är väl inte vad jag brukar äta till lunch. Har faktiskt aldrig ätit det, vad jag vet. Surströmming verkar däremot inte vara lika bekant för minnesotaborna.

Men vad är egentligen svensk mat? Tacos?