Lysande

Ibland stöter man på helt lysande saker.

Som till exempel en skylt varningsskylt som det står "Church" på.

Eller underbara citat. Jag vet inte vad jag ska välja, men något av dessa är helt klart dagens citat.

Hörde på radio i morse: "thinking outside the box, mainly because we are claustrophobic."

Eller skylten framför en husbilsförsäljning: "Pain is temporary but quiting lasts forever."

Är för övrigt i Goshen, på ett collage och väntar på Jeppe som gräver i arkiv. Goshen kan karaktäriseras på detta sätt: De har särskilda parkeringsplatser för Amish-folkets häst och vagn.

Over and out

Chicago och andra ställen

Efter att ha acklimatiserats med the Twin Cities’s klorberikade vatten, var det dags för en ny chock. Jag trodde jag hade vant mig med vatten som smakar klor, men nu är det helt klart. Sida bör överväga att starta en insamling för att förbättra vattnet i Chigaco.

Jag och dansk-Jeppe anlände till Chicago i lördags, och gjorde vårt första stopp på Willow Creek Community Church, närmare bestämt I South Barrington, på deras central campus. Willow Creek är en 34 år gammal, riktigt riktigt stor församling.

-Hur stor? undrar du.

-Rulltrappor, svarar jag.

Rulltrappor i plural. Men rulltrappornas funktion var inte att bara vara amerikansk och stor för att vara störst. Nej, mitt intryck av Willow Creek var att det var en riktigt bra församling. Och riktigt bra församlingar tenderar att växa.

För att kort karaktärisera Willow Creek, så är det en församling som brinner för evangeliet och för att nå ut med detta budskap till alla. Alla, inclusive moderna människor. Och ingenting skulle vara avskalat. De vill nå ut med hela paketet till alla. Under 70 och 80-talet satsade de väldigt mycket på att skapa en miljö som ickekristna kände sig hemma i. Bra musik, bra lokaler och ett budskap som berörde livet. Det dröjde inte länge förrän de hade 10 000 besökare varje vecka. Idag har de fortfarande stort fokus på att skapa en bra modern miljö, men har insett att människor idag inte behöver det lika mycket som tidigare decenier. Människor av dagens decennium söker mycket mer efter autensitet än tidigare. Inte för att de inte var eller ville vara autentiska tidigare, men hur förmedlar man autensitet? –Genomskinlighet och stort fokus på relationer. Och lika mycket “Visa mig din tro utan gärningar, så ska jag visa dig min tro med mina gärningar.” –Jakob, Jesus bror.

Att vara en så stor församling som Willow Creek, innebär många välsignelser, och många stora utmaningar. Jag talade med en av ledarna, och de verkade vara mycket väl medvetna om detta, och jobbar mycket på att ständigt vara i rörelse och inte låta utmaningarna bli till motgångar. Förutom besöket under lördagen på Willow Creeks main campus, besökte vi Willow Creek Chicago, deras nyplantering I Chicago down town, som huserar i Auditorium Theather. Auditorium Theater är en sjukt central och sjukt fräsig teater. Sjukt. Men coolt på samma gang. Det tycker I alla fall folket på Willow Creek, och de var inte rädda för att berätta det. På väg dit, (klockan var 09:30!!) frågade en alder man oss om vi var turister. “Eh, kind of…” svarade vi. “Oh, so you are from way far away? Welcome to Chicago, then! I’ll tell you, if you go inside there to that theater, you will have a good time for an hour.”

Resten av lördagen spenderade vi med att försöka se så mycket av Chicago vi bara kunde på en dag. Och ibland är det svårt att misslyckas. Till exempel när man ska ta bilder från Sears Tower. Eller när man försöker uppskatta konstverken Millenium Park. (Den gigantiska spegel-bönan slog Gröna Lunds “Lustiga Huset” med hästlängder… ) Men ibland misslyckas man ändå. Som till exempel när man fösöker äta en Chicago Style Deep Dish pizza på Giardanno’s. Den var mycket god, rankad Chicagos bästa av flera tidningar, och mycket stor. Eller när man hinna se allt Chicago hade att erbjuda på en dag. Jag tror inte vi ens gjorde ett ärligt forsök.

Chicago är färdigbesökt för den här gången. Slutsats? Jag vill definitivt tillbaka!

Nu är jag på väg mot Notre Dame University. Jeppe ska försöka hitta ett arkiv som han behöver för sin forskning, medan jag njuter av att få resa gratis. -Hans forskningsstipendium betalar nämligen för denna resa. Hehehe…

Det svenska arvet

Jantelagen.. Japp, svenskarna tog med sig jantelagen till USA.

På en lektion idag har jag nyss lärt mig att lutheraner i Minnesota, den stat dit de allra flesta skandinavier for under den stora utvandringen, har stora problem med att konfrontera problem inom kyrkan. Det var klart att detta inte var ett lutherskt teologiskt problem, utan ett kulturellt. Alla vill vara snälla och inte hävda sig. Men ingen kunde förstå hur detta kommer sig.

Så jag skickade mina klasskamrater en länk till Wikipedias förklaring av jantelagen. Men var jag verkligen rätt person att göra det? Jag är ju bara en internationell student. Kanske någon som är bättre än mig skulle ha gjort det.

Mall of America

Mall of America. Med allra största sannolikhet är jag inte den första människan på jorden som bloggar om detta fenomen. Största köpcentret i USA, tillika innehavande största inomhusnöjesfältet i USA. Slå det. 520 butiker, 12 000 anställda, 33 000 parkeringsplatser och 40 miljoner besökare per år. Coolt. Slå det.

Att vandra runt bland dessa halvt tusen butiker var.. Nej. Egentligen har jag inte varit där ännu. Fast jag vet nästan vad jag ska skriva. Lixom, vad mindre kan man förvänta sig av ett sånt här ställe? Väsby centrum kan gå och dra något gammalt över sig. Täby centrum också för den delen. Idag ska jag göra min antagligen största västkulturella upplevelse i mitt liv.

Häftigt?

Eller har de buken till sin Gud?

Vågor

Ibland är livet till synes normalt. Ibland händer det saker som är lite mer spektakulära. Ibland händer flera spektakulära saker på en gång. Sånt är roligt.

Förra helgen, alltså inte denna, så hände det flera roliga saker. Fast när jag nu tänker berätta om det, så har jag faktiskt glömt det mesta. Bittert. Jag kan i alla fall försäkra att det var en riktigt rolig helg!

Hur som helst, det mest intressanta var lördagen, så jag, Björnar, Mirijam och Michelle for till Scandia, sydväst om Minneapolis. Michell är Antonios flickvän, och Antonio är utbytesstudenten som är på Johannelund, så att jag får vara här på Luther Seminary. Väl framme i Scandia, kom vi till en liten trevlig festival som hölls av en samling svenskättlingar.

Vackert väder, men lite kyligt, fioler, nyckelharpor, svenska folkdräkter (minst ett par knätofsar noterades!), svenska folksånger och svensk folkdans. Och Marabou mjölkchoklad!!!!! Det var många goa människor där, en hel del talade svenska, olika bra. Några var födda i Sverige och hade bott där sedan typ 1970-talet. Andra hade farfars far från Sverige. Jag mötte en kvinna, dock inte svensk, som hade forskat om svensken Andrew Nilsson, (jag kan inte garantera korrekt efternamn) som hade fört dagbok hela sitt liv, alltsedan han började lämna Sverige. Med dagbok menas alltså att han skrev varje dag. Det gör inte jag på min blogg. Denna dagbok (alltså inte min blogg) utforskades av Vilhelm Moberg och ligger till stor del till grund för hans böcker om Karl Oskar och Kristina. Fräsigt!

Resan över Atlanten var mycket jobbigare för Andrew (tidigare Anders) än för mig. Grannens dotter dog, och under en hård storm bröts huvudmasten av och Andrew skrev om hur han var uppe hela natten i stormen för att försöka laga masten tillsammans med kaptenen. I Minnesota grundade han Scandia och vann pris för Amerikas bästa äpplen.

På denna nordiska musikfestival som helt dominerades av Sverige (vilket i och för sig inte är så oväntat, med tanke på Svea rikes ypperliga förträfflighet) så träffade jag också Antonios föräldrar. Antonios mamma hade folkdräkt och var trevlig. Antonios pappa hade inte folkdräkt, men var trevlig han med.

Jo, men nu kom jag på en av de roliga sakerna som också hände! Under föregående vecka kom det en svensk professor från Växjö på besök. En av lärarna här på skolan ordnade en lunchträff mellan oss och en amerikansk tjej som talar svenska här på skolan. Nå att träffa en lärare är inte alltid det roligaste man kan göra. Men detta var ohyggligt intressant och jag fick bolla många tankar om svensk kristenhet och livet här i USA. Det blev några fler möten, och jag är riktigt glad över dessa.

Nu är det återigen dags att sova. Jag har 15 grader kallt på rummet och en extra filt, samt fyra stora handdukar och två mindre förutom täcket som jag hoppas ska hindra mig från köldskador i natt. Det ryktas om att värmen äntligen ska komma igång i morgon, så jag har planerat noga och ställt in värmereglaget på 80 farenheit, dvs. 26 grader celsius. Det kan vara skönt med lite (eller mycket) värme som omväxling. Och om värmen går på innan jag vaknar, så lär det ju bli riktigt varmt i sängen. Tur att jag har 6 handdukar nära till hands då.