Chicago och andra ställen

Efter att ha acklimatiserats med the Twin Cities’s klorberikade vatten, var det dags för en ny chock. Jag trodde jag hade vant mig med vatten som smakar klor, men nu är det helt klart. Sida bör överväga att starta en insamling för att förbättra vattnet i Chigaco.

Jag och dansk-Jeppe anlände till Chicago i lördags, och gjorde vårt första stopp på Willow Creek Community Church, närmare bestämt I South Barrington, på deras central campus. Willow Creek är en 34 år gammal, riktigt riktigt stor församling.

-Hur stor? undrar du.

-Rulltrappor, svarar jag.

Rulltrappor i plural. Men rulltrappornas funktion var inte att bara vara amerikansk och stor för att vara störst. Nej, mitt intryck av Willow Creek var att det var en riktigt bra församling. Och riktigt bra församlingar tenderar att växa.

För att kort karaktärisera Willow Creek, så är det en församling som brinner för evangeliet och för att nå ut med detta budskap till alla. Alla, inclusive moderna människor. Och ingenting skulle vara avskalat. De vill nå ut med hela paketet till alla. Under 70 och 80-talet satsade de väldigt mycket på att skapa en miljö som ickekristna kände sig hemma i. Bra musik, bra lokaler och ett budskap som berörde livet. Det dröjde inte länge förrän de hade 10 000 besökare varje vecka. Idag har de fortfarande stort fokus på att skapa en bra modern miljö, men har insett att människor idag inte behöver det lika mycket som tidigare decenier. Människor av dagens decennium söker mycket mer efter autensitet än tidigare. Inte för att de inte var eller ville vara autentiska tidigare, men hur förmedlar man autensitet? –Genomskinlighet och stort fokus på relationer. Och lika mycket “Visa mig din tro utan gärningar, så ska jag visa dig min tro med mina gärningar.” –Jakob, Jesus bror.

Att vara en så stor församling som Willow Creek, innebär många välsignelser, och många stora utmaningar. Jag talade med en av ledarna, och de verkade vara mycket väl medvetna om detta, och jobbar mycket på att ständigt vara i rörelse och inte låta utmaningarna bli till motgångar. Förutom besöket under lördagen på Willow Creeks main campus, besökte vi Willow Creek Chicago, deras nyplantering I Chicago down town, som huserar i Auditorium Theather. Auditorium Theater är en sjukt central och sjukt fräsig teater. Sjukt. Men coolt på samma gang. Det tycker I alla fall folket på Willow Creek, och de var inte rädda för att berätta det. På väg dit, (klockan var 09:30!!) frågade en alder man oss om vi var turister. “Eh, kind of…” svarade vi. “Oh, so you are from way far away? Welcome to Chicago, then! I’ll tell you, if you go inside there to that theater, you will have a good time for an hour.”

Resten av lördagen spenderade vi med att försöka se så mycket av Chicago vi bara kunde på en dag. Och ibland är det svårt att misslyckas. Till exempel när man ska ta bilder från Sears Tower. Eller när man försöker uppskatta konstverken Millenium Park. (Den gigantiska spegel-bönan slog Gröna Lunds “Lustiga Huset” med hästlängder… ) Men ibland misslyckas man ändå. Som till exempel när man fösöker äta en Chicago Style Deep Dish pizza på Giardanno’s. Den var mycket god, rankad Chicagos bästa av flera tidningar, och mycket stor. Eller när man hinna se allt Chicago hade att erbjuda på en dag. Jag tror inte vi ens gjorde ett ärligt forsök.

Chicago är färdigbesökt för den här gången. Slutsats? Jag vill definitivt tillbaka!

Nu är jag på väg mot Notre Dame University. Jeppe ska försöka hitta ett arkiv som han behöver för sin forskning, medan jag njuter av att få resa gratis. -Hans forskningsstipendium betalar nämligen för denna resa. Hehehe…