Tvillingarnas sockrade popcorn

Den amreikanska folkandan är mycket speciell. Speciell, men jag gillar den. I USA har man ett antal sporter som man är väldigt stolta över. En av dessa är baseball. Och alla håller på sitt lag, laget från orten eller staten man bor i. Så nu håller jag på Minnesota Twins. Go twins!! Eller..

Igår var jag, och paret Björnar och Miriam Tho iväg till Minneapolis down town, för att se the Twins i den gigantiska The Metrodome. Det var vi och kanske 50 000 till.
0.00 % av dessa antagligen 50 000 människor utgjordes av en hejjarklack. I stället för att hejja på sitt lag, satt folk och pratade och åt sockrade popcorn. Kanske är Minnesota för långt bort från den salta Atlanten eller den minst lika salta Indiska oceanen för att de ska ha råd med salt. Fast antagligen tycker de bara väldigt mycket om socker. Den nordiska trions ömdöme över popcornen var segregerat. Norge tyckte inte alls om dem. Sverige hade aldrig ätit godare popcorn. Jag har egentligen aldrig gillat popcorn, mest på grund av det hårda gula. Men lite socker gjorde susen! Min manliga intuition säger mig dock att dessa underbara popcorn med stor sannolikhet inte är så värst bra för hjärtat. I alla fall inte det fysiska hjärtat.

Nåväl, en baseballmatch går till så här: Två lag spelar på en plan lik en brännbollsplan, fast ställd på diagonalen. Det lag som är inne, slår bollar med ett gigantiskt baseballträ, och de är de enda som kan göra poäng. Utelagets uppgift är att hindra innelaget från att göra poäng. Utelaget har folk placerade över hela planen, samt en pitcher, som står i mitten av planen och kastar en boll till en kille som ser ut som en hockeymålvakt. Mellan pitchern och hockeymålvakten står en av innelagets killar och ska försöka att slå på bollen. Om pitchern kastar bollen snett, eller nedanför knäna, eller ovanför bröstet kallas det för ball och slagmannen behöver inte slå bollen. Om pitchern kastar bollen i rätt läge, heter det strike, och slagmannen förväntas slå på bollen. Jag tror att pitchern och slagmannen får göra fyra misstag var. Kastar pitchern fyra balls som slagmannen inte kan slå, räknas det ändå som ett slag, och om slagmannen inte slår när han får en strike, får han efter den fjärde striken inte springa ut på planen. Om han lyckas slå, får han springa ut på planen till sina kompisar som har slagit tidigare. De ska försöka springa runt planen. När vi i Sverige har fyra koner att springa runt, har de fyra baser, som ser mycket coolare ut.

Ungefär så fungerar baseball. Fast det är mycket mer invecklat, och så räknar man olika poäng för en massa olika saker. Och så försöker de slå på bollen, springa lite, inne och ute byter plats. I minst tre timmar. Tänk dig! Att sitta och se på snubbar som försöker slå en boll, springa, och fånga bollen i tre timmar. Sverige och Norge var övermåttan uttråkade. Den ena minuten var den andra lik, och ändå var det så sjukt svårt att förstå. Men så mycket förstod vi, att det inte gick så bra för the Twins igår. Vi förlorade med 5-1, 9-5, 0-1. Vad nu det betyder.

Ändå, så verkar detta spel baseball vara omåttligt populärt, i alla åldrar! Att gå och se på baseball verkar vara minst lika mycket för att det sociala som för sporten. Folk sitter och pratar, applåderar när de märker att andra applåderar, och buar när de märker att andra buar. I pauserna har de massa reklam som stärker lagandan, och den nationella kämparandan. Man blir glad över att tillhöra den coola staten Minnesota på något sätt. Och så har de en massa tävlingar där folk vinner t-shirts och gratis glass. För att inte tala om the Fan-cam, som filmar fansen som vinkar glatt, eller ännu bättre, the seventh inn stretch (den sjunde pausen efter typ två timmar) där alla helt plötsligt ställer sig upp och sjunger en morgongympa-allsång. Fast ännu bättre var the kiss-cam, när kameramännen filmade par, som visades på skärmen med ett stort hjärta omkring sig. Någon av makarna ser att de är på storskärmen med hjärta, och överaskar sin älskade med en kyss till publikens jubel. Ungefär lika rolig var sing-a-long-stunden när de spelade en rocklåt jag aldrig hört med sing-a-long-text till, och filmade folk som sjöng och dansade på en av de många tusentals stolarna. Och så ibland, när det inte var paus med roliga events, så kollade folk på pojkarna som antagligen klassas som hjältar där nere på planen som fortfarande försökte slå på de eviga bollarna och gav dem en uppmuntrande applåd ibland.


Detta är en smak av den amerikanska folkandan, och detta är det beryktade amerikanska spelet baseball.
Men mest av allt, så tror jag att folk kom för att äta popcorn med socker på.

Get your stuff and get the ---- out of here!

Ja, vad ska man vänta sig. Det enda jag vet om Wallmart är "Get your stuff and get the ---- out of here!" Det har jag lärt mig från Jeff Dunham, ni vet han med den döde terroristen. Enligt honom är personalen otrevlig och skriker just det dära. Men det visade sig att Wallmart inte var så illa. Ungefär som ett coop köpcentrum, fast sjukt mycket billigare. Vad sägs om en ny cykel för 550 kr? Kanke inte en kvalitétscykel, men ändå en cykel med växlar och sånt. Så den köpte jag. Nu kan jag cykla runt på de få cykelvägar som finns i staden.

Wallmart ligger en bit bort. Typ 10-15 minuter med bil. Det mesta ligger ju ganska långt bort härifrån, så man behöver oftast en bil, eller en cykel och tålamod. Jag har det senare nu, men när man ändå behöver bil, så får internationella studenter ringa till Sekenwa. Han ger oss skjuts när vi behöver göra inköp och sånt. Great! Dessutom så berömde han mig för min engelska och undrade hur jag hade fått min brittiska accent. Det undrade jag också. Inte desto mindre undrar jag över min accent, när jag hörde att folk från kyrkan jag var i söndags ansåg mig ha en irländs accent. Antingen är jag på god väg att tala bra engelska, eller så har dessa stackars människor inte mött särskilt många svenskar tidigare. Trots att de flesta här verkar vara svenskar. Typ, med en mormor, (om man är kring 40-50) eller gammelmormor (om man är kring min ålder) som bott i Linköping. Eller så har man en farfar från Skara. Fast eftersom de blev Jehovas vittnen, så har de tyvär inte kvar några svenska traditioner från sekelskiftet. Inga nya heller (folk har t.ex. inte hört talas om handboll, trots att Sverige har varit världsmästare i sporten flera gånger). Eller så kanske man har en hel släkt från Hed i Västeråstrakterna. Men tyvärr dog ena maken för 150 år sedan, och sista brevet hem till Sverige blev typ "Hans är död. Vi stannar." Och därmed har en av de som jobbar på kontoret tyvärr ingen kontakt med sina svenska släktingar längre. Jag undrar vilka som är mina släktingar, om man räknar med alla som jag har utifrån farfars farfars far. För att inte tänka på farfars mormors mor. Eller farmors farfars mor. Eller morfars mormors far. Ellelr mormors farfars far. Det är nog bäst att kolla upp det innan jag gifter mig, för att inte riskera inavel. Dessutom kanske jag är släkt med en kändis. Fast det blir många julklappar att ge bort om jag hittar för många släktingar. Det kanske ändå är bäst att överlåta släktforskning till amerikanerna, och Petter och Märta.

Dagens middag var återigen pasta, men denna gång hemma hos det norska paret Tho, som kom till skolan en timme innan mig. Trevligt trevligt, och gott!

Morgonen gryr i Sverige och jag ska gå och lägga mig. Najs. De som inte har sett Jeff Dunham och den döde terroristen Achmed borde göra det. Eller så följer man med mig.
-Den 7:e september.

Gammal hederlig gröt och den hjälpsamme banktjänstemannen

Old Fashioned Oakmeal. På burk. Kalla mig gammalmodig, men jag tycker om havregrynsgröt till frukost. Efter besöket på Target store med Pete igår, fick jag tag i havregryn mjölk och äppelmos. Najs. Havregrynen är dock ett objekt för närmare studier. Det fanns inte havregryn bland mjöl och sånt. Nej, havregryn fanns bland kellogs frosties och allt annat frukostkäk. På burk. Undrar om det finns refillpåsar att köpa.

Den uppmärksamme läsaren kanske undrar över vad den hjälpsamme banktjänstemannen har med gröten att göra. Faktiskt ingenting, såtillvida han inte själv äter Old Fashioned Oakmeal till frukost. Men efter att ha ätit frukost och sett Disneys Ringaren i Notredame på morgonen var det dags för att gå till banken för att skaffa ett bankkonto. Jag kom dit strax före tio på morgonen. Jag tror inte att jag har varit på en finare bank förut. Ändå var detta en rätt så liten lokal bank med bara tre bankkontor, vad jag förstod. I alla fall färre än tio i staten.

Väl inne på banken, som spelade modern trevlig jazz a la hissmusik, fast trevligare, fick jag hjälp av en banktjänsteman. Och det var han som var så hjälpsam, och därtill verbalt aktiv på ett trevligt sätt. När jag hade fått god hjälp med att förstå det nya bankkontot och alla avtal, och hur det skulle skötas, och intyganden på att jag skulle slippa använda checkar (ja, tyvärr använder man fortfarande checkar i USA, något som jag minns att mamma och pappa använde på det tidiga 90-talet) så nämde jag att jag inte hade en mobiltelefon ännu, och att detta stod på tur på min att-göra-lista. Sure! Han gav mig en hel del tips på operatörer i USA, och erbjöd mig till min stora glädje skjuts till ett ställe där jag kunde fixa det. Jag behövde bara komma förbi kl 12, då han slutade!

Sagt och gjort, jag promenerade hem, åt lite pasta, och knallade tillbaka till den hjälpsamme banktjänstemannen som skjutsade mig den inte allt för korta vägen till Rosedale mall. Jo, han hade faktiskt tagit sig tiden att skriva ut några kartor från internet på hur jag skulle promenera tillbaka när jag var färdig, för det hade jag sagt att jag gärna gjorde. På detta föredömliga sätt, toppar han lätt min lista över trevligaste banktjänstemän jag någonsin mött och antagligen någonsin kommer att göra. Fett najs!

Promenaden hem tog för övrigt två timmar, för jag tog några oavsiktliga omvägar, och fick vända en gång. Den var dock trevlig med fint väder och mycket grönt. Hela den här delen av stan som jag befinner mig i ser ut som en vacker park. Tydligen är det ett upper middleclass area, har jag fått veta. Svenska arkitekter och stadsplanerare har mycket att lära.

Over and out

Over there - de första timmarna

Jahapp, kära vänner. Nu är jag där borta. Och det känns väl rätt okej. Fast ganska konstigt. Det är lixom.. Ni vet.. USA. Det där landet därborta. Fast där är ju där man inte är och här är där där man är. Jag är här. Alltså i USA.. Skumt! Låt mig berätta om mina första timmar i det stora landet.

-Mitt första intryck när jag landade på den amerikanska marken var "oj, vad gult det är!" Men det berodde nog på att det var lite varmare där, och att de använde betong i stället för asfalt på flygplatsen. Mitt andra intryck var "Oj, vad stort det är!". Med det berodde på att det var stort.

Mellanlandning på O´hare, Chicago. Världens största flygplats. Najs. Magen hade sedan ett par timmar tidigare övertygat mig om att jag var hungrig, så när jag hade gått igenom alla kontroller, hämtat bagaged för att åter igen lämna det till nästa instans tre minuter senare, och väl kommit in genom den sista security checkpointen, för att komma till gaten för nästa flygplan till Minneapolis/St. Paul, gick jag (oj, nu blir det en lång mening) ut på upptäcktsfärd i den amerikanska mat-djungeln á la flygplats. Men eftersom jag hade passerat ett par security checkpoints, kunde jag inte använda mitt machetasvärd i djungeln. (Coola grabbar har nämligen machetasvärd som de slår med när de går på upptäcktsfärd i en djungel). Eventuella hinder fick helt enkelt passeras på fredlig väg.

Efter att ha övervägt att inviga min amerikanska vistelse med en hamburgare från Donken gick jag i stället och köpte en fullkornsmacka med ost, skinka, tomat, några salladsblad, 20 % fett och 6 gram socker, samt en apelsinjuice från Tropicana. Dessutom gick jag och fyllde mina två flaskor med vatten som smakade klor. Därför misstänker jag att vattnet innehöll klor. Usch! Ja, bokstavligt talat - usch!

Tyvärr smakar även vattnet på skolan där jag bor klor. Härmed har jag bestämt mig för att aldrig mer klaga på Uppsalas vatten. Det amerikanska vattnets klorhalt skall undersökas och en uppdatering i frågan bör förväntas.

Men nu ska jag inte få allting att låta så fruktansvärt neggo. Det är faktiskt ett väldigt vackert område jag bor i. Det är stillsamt och tyst, ändå är det en storstad. Jag förstår inte riktigt hur det går ihop. I storstäder i Sverige låter det ju hela tiden från bilar som far fram och tillbaka. Det är mycket grönska här i krokarna, och väldigt fina små villor. Jag undrar om detta är ett rikemansområde, eller om alla hus ser ut ungefär såhär i staterna.

Skolans park är vackert skött. Det verkar som om alla företag och instanser i USA har så många anställda och att uppgifter (som t.ex. anlägga och sköta en vacker trädgård) som sedan länge har prioriterats bort i Sverige, faktiskt sköts av för ändamålet särskilt anställda här. Jag gillar det skarpt! Det blir mycket mer personligt. Och det är inte bara jag som gillar det, utan även en mängd ekorrar. Den genomsnittliga tjejen skulle säga att ekorrarna är söta, och jag håller med.

En annan sak jag har slagits av, är att alla i USA verkar vilja bo i storstaden och samtidigt bo i villa. Från flyget till skolan åkte jag således några få minuter på motorväg, och resten av tiden i oändligt raka och långa villavägar, av modell större.

När jag kom till skolan (ungefär kl åtta, halv nio på kvällen amerikansk tid, och således kl 3, halv fyra på natten i Sverige) visades jag till ett rum. Men sen ville de bjuda mig på mat och jag hamnade mitt i någon sorts fest som ett gäng tanzanianer höll med anledning av samfundet ELCA:s årsmöte som de har vartannat år. Maten var god och jag var trött. Jag träffade två norrmän som kommit några timmar innan mig. När jag väl gick och la mig hade jag varit vaken i 22 timmar, varav 16 spenderats på flygplan och flygplatser. Om jag säger att jag gick upp halv sju på morgonen, svensk tid, får ni räkna ut resten själva.

Hmm.. Jag kan egentligen hitta på många fler saker att skriva om. De nya intrycken, och de uppenbara skillnaderna mot Sverige är många. Men jag måste ju ha något att skriva om senare också. Och kanske något mer tänkvärt, än bara en lista på saker jag slås av. Även om jag hellre slås av en 3-sidig lista i A4-format än en stor amerikansk bil, eller en av alla air condition-apparater jag sett snurra i en massa rum hittills.

Okej. Eftersom att mitt lilla skämt i stycket ovan inte blev mycket lustigare än så, ska jag nu istället försöka hitta något att äta till lunch, och sen ska jag iväg med min nya granne Pete för att shoppa.

Over and out

Christoffer

PS.
Härmed förklaras bloggen invigd.
DS.