I en annan del av världen

När jag skriver just nu är klockan ganska mycket. Här alltså. I Sverige är den inte det längre. Där är det så tidigt att de flesta vill fortsätta sova. Lotta på Bråkmakargatan undrar med sitt djupaste sinne varför man inte vill gå och lägga sig när man borde gå och lägga sig och varför man inte vill gå upp när man borde gå upp. Vore det inte bättre om det var tvärt om? Om hon hade funnits på riktigt borde hon få nobelpris.

För första gången på hela min tid här i Minnesota, så är det faktiskt sämre väder än i Sverige. Regn och typ tio grader. Om jag har förstått det rätt så har det varit typ tio grader och sol, i alla fall några dagar i Sverige? Hur som helst så är de flesta hus varma. Det är säkert ganska många hus här också, förutom mitt. Det var någon som tyckte att det var dyrt att dra igång värmen så här tidigt på året. Antagligen mäter det kyla inomhus med hur mycket kondens-rök det kommer från ens andetag och kommer vänta ett tag till med värmen. Och dessutom kan man ju passa på att vara miljövänlig. För att kompensera med alla bilar, menar jag.

(Okej, här kommer en riktig bubbla som egentligen inte hör till sammanhanget, men jag måste bara skriva.. Läste nyligen att Apple inte rankas så högt på Greenpeace's lista över miljövänliga elektronikföretag. Och jag förstår dem, när inte ens ordet "miljövänlig" finns med i den inbyggda ordlistan på min splitternya dator från just Apple. Den inbyggda ordlistan, som kontrollerar min stavning när jag bloggar, visar tydliga röda streck för att uppmärksamma mig om att ordet "miljövänlig" minsann inte finns! Nej, "miljöenlig" borde det i stället vara. Det är ett ord som uppenbarligen finns. "Ironi" är ett annat ord som existerar, enligt Apple.)

Men åter till vad jag faktiskt har på hjärtat.

Det är lite underligt att gå omkring i Saint Paul, eller titta ut över det vackra down town Minneapolis i natten från ett fönster och se alla ljus. För jag är ju i en helt annan del av världen än jag brukar vara. Men samtidigt så är det så normalt.

I en annan del av världen är jag fortfarande samma Christoffer. Jag tycker om samma saker, beter mig på samma sätt, och är kort och gott, samma Christoffer som jag var i Sverige. Borde jag vara förvånad?

Och förutom att kulturen här är lite annorlunda, och att det är ett annat språk, så är det fortfarande helt normala människor, med helt vanliga liv. Borde jag vara förvånad?

I en annan del av världen så finns det vardag, precis som hemma. Borde jag vara förvånad?

Vardagen är ett speciellt fenomen. Det finns så mycket av vardag, men ändå märker man inte av den. Faktum är att det mest speciella med den är att den till synes inte är så speciell. Det till synes speciella kommer oftast i vågor.

Vi lever ju i en kultur som uppskattar överflöd. Vardag, har vi ett tydligt överflöd av. Är inte det någonting att vara tacksam över? Eller kanske göra någonting av?

Nu ska jag sova. Det är inte heller så speciellt. Fast jag ska göra det ändå.

Amerikanska drömmar

Japp, då har det hänt. Jag drömde på engelska. Än märkligare, jag märkte i drömmen att "tjenare, det här är ju på engelska" (jag minns inte om jag tänkte det på engelska eller svenska), men det gick inte att ändra språket. Drömmen fortgick på engelska likt ett tåg utan bromsar, förutom att drömmen antagligen inte skulle göra lika ont att krocka med som ett tåg utan bromsar. Men utöver det, är det fullt jämförbart.

Jag har haft skolveckor i två veckor nu. Intense, som de säger här på andra sidan. Det betyder att man har mycket att göra. Men det är roligt. Jag har lyckats välja kurser som (än så länge) är riktigt bra. Mycket praktiskt lagda kurser, men ändå inte sandlåda.

Vad sägs om Church Organization, där vi bland annat diskuterar fallstudier, såsom en vit församling som på några år växt med 150 medlemmar från en latino-kultur och vad det får för implikationer på församlingen och hur pastorn ska hantera situationerna som dyker upp? Eller Pastoral Care for Mentally Ill and their families, där vi idag fick en föreläsning av en inhyrd doktor som talade om oros-störningar? Eller imorgon, Starting new missional ministries. Genomgång av Apostlagärningarna, och under varje lektion kommer vi ha ett bibelstudium på en kvart. Eller måndagar: Lag och Evangelium. Högskoleverket, släng er i väggen!

Annars är det fint.. Det var 28 grader varmt idag. Och igår. Och imorgon. Man kan väl säga att det inte riktigt är höst här ännu. Ååhhh, som många svenskar säger då. Tyvärr saknas pricken över i:et. Jag befinner mig i de tio tusen sjöarnas stat, fast egentligen är det någonting mellan femton och tjugo tusen sjöar. Men ändå, är det ingen vidare rusch till badstranden. Huvvaligen, som man säger i Jämtland. Nedrans, säger jag.

Men ganska skönt med varmt väder ändå.

Over and out.

On a Stick

Som en marknad, fast ändå mer än så. Minnesota State Fair. -En mötesplats för unga och gamla. Fy va tråkigt. Om man skulle ha en sån slogan, alltså. Det är antagligen därför Minnesota State Fair inte hade en sån slogan. En annan anledning för att inte ha en sån slogan är att de flesta amerikaner inte kan svenska.

En miljon sjuhundranittio tusen fyrahundranittiosju personer. Det är nästan lika många människor som hela storstockholm. Och det är exakt så många människor som kom för att se kossor, hästar, grisar, höns, åka attraktioner, gå på konserter, rodeos, och se gigantiska fyrverkerier på kvällarna, och hitta på det mesta av allt annat man kan göra på en state fair. För att inte tala om att äta saker på en pinne. Helst friterade saker. Varför inte en friterad korv med ketcup och senap? Jag åt en pizza. -On a stick.

En state fair är ett rejält jippo där bönder kommer för att visa upp sina kreatur och sälja saker. I Sverige skulle en sådan sak inte vara så värst välbesökt. I St. Paul, Minnesota, som huserar en av de större State Fairsen i USA, slog man nyss rekord. Tänk dig att hela Stockholm skulle bege sig till en begränsad yta för att äta friterad ost (cheese curds, mycket populära), lemonad on a stick, och gå runt med hinkar fulla med amerikanska cookies. Förutom människor var det svårt att säga vad det fanns mest av. Stånd och hus med saker att se på, eller matstånd med saker att köpa och äta. On a stick. Jag gick runt där på måndagen (förövrigt Labour Day, som är som 1 maj, fast utan demonstrerande socialdemokrater) med några vänner och vi hann inte ens se hälften av allt som fanns att se på, än mindre äta.

Bland det häftigaste som fanns på Minnesota State Fair, och kanske mest groteska ur en djurskyddsaspekt, var Miracle of Birth. Djur föder ju små djurbarn lite nu och då. Eftersom det inte finns några biljetter för djur att köpa, så passar en del djur på att föda under den veckan. Så, tänkte några smarta amerikaner, varför inte slå ihop två flugor i en smäll och ta med sig de höggravida kreaturen och låta dem föda offentligt? There you go! Miracle of Birth! Animals giving birth every day, live on stage. Själv fick jag inte se någon födsel, men däremot mängder av relativt nyfödda kalvar, griseknoar, lamm, kycklingar, hästar, ponnies, och fler lamm. Förutom att det med största sannolikhet inte var så värst psykologiskt fördelaktigt för mammadjur och barndjur, så gillade jag det. Som tur var var inte djuren på pinnar.

On a stick var däremot José, the talking Jalapeno. Jepp, jag såg Jeff Dunham show. Guitar guy, Jeff Dunham, Walter, Achmed the dead terrorist, Peanut, José, och Bubba J besökte Grand Stand på måndagkvällen. 16 997 personer och jag och det norska paret Tho var där. Behöver jag säga att det var sjukligt kul och att jag antagligen brände alla kalorier jag tryckt i mig under dagen av att skratta och mer därtill?

Nej, antagligen inte. State fair-dagen avslutades alltså med Jeff Dunham, och slutligen ett fräsigt fyrverkeri som man hade högklassig utsikt över från the Grand Stand. Fett najs!

Enligt rektor Bliese behöver man gå på Minnesota State Fair för att förstå den amerikanska kulturen. Nämnde jag att de även hade prinsessor gjorda av smör, och en Butter Princess Contest? Vem vill inte ställa upp i en sån?

Have fun i Sweden!

Over and out.

Intryck

Ibland är det svårt att välja. Fast ändå inte så svårt. Fast ändå... Jag skulle gärna vilja skriva en hel del om de senaste dagarna. Men dagarna har varit långa och jag har hängt en hel del med nya vänner. Och det är ju inte så dåligt. Egentligen skulle jag ha skrivit i söndags. Då skulle det ha handlat om

Pure gospel! Idag (i söndags) var jag iväg med amerikanska Mary och norska paret Tho till Pilgrim Baptist Church. Det var en fin kyrka med lite olika gudstjänsttider. En var kvart i åtta och en kvart i elva, och sen en till jag inte minns. Vi gick inte till den kvart i åtta, så ni får räkna ut resten själva. Pilgrim Baptist church tycker om heltäckande mattor, som de flesta amerikaner. Så mycket att de hade en heltäckande matta som gångväg, från kyrkporten till vägen. Coolt, och konstigt samtidigt.

Väl inne i kyrkan möttes vi av vänliga svarta människor. Det skulle visa sig att i en församling om ca. 50 personer den söndagen, var vi 7 vita. En baptistkyrka med så många svarta kan bara vara på ett sätt. Till höger, orgel, som visar sig vara en hammond, eller liknande. Till höger, flygel, trummer och bas. Det här är viktigt att förstå. I Sverige, skulle man oftast säga "Vi ska nu sjunga en gospelsång" när man ska sjunga gospel. I den här kyrkan nämnda man inte ens ordet gospel när det gällde musik. Gospel som i evangelium i predikan, ja, men inte som musikgenre. Nix, det här var pure Gospel, från A till Ö. Jag var i början lite misstänksam till dessa musiker. Kyrklokalen, och trumsetet var inte så fancy som de kyrkor i Sverige brukar vara, som har bra musiker. Och de hade inga stora feta högtalare. Inga flashiga lampor. Så självklart förväntar jag mig ett lite halvbra lovsångsteam som växlar mellan att spela lovsånger med band, och psalmer med orgel. Det började med gospel. Bra, gammal hederlig gospel. Och folk som klappar händerna. Ni vet, svart gospel. Mitt leende nådde upp till öronen. Trummisen var för övrigt över 60 och hade runda helcoola (dock inte särskilt moderna bland dagens ungdomar) solglasögon, ungefär som Ray Charles. Det dröjde inte länge förrän de uppenbarligen obligatoriska solfjädrarna började vifta, detta trots en väl fungerande air condition.

Över till psalmerna. Okej, nu blir det lite mer traditionellt. Vi skulle ju ändå sjunga från en psalmbok. Eller inte. Bandet körde fullt ös. Me like! Nej, det var inte ens en gospelversion på en psalm. Det var gospel. Uppenbarligen var hela deras psalmbok gospel.

Låt mig säga en sak till om denna kyrka. Förutom att jag tycker om gospel, så var detta så totalt underbart. Det var en underbart varm kyrka. Emellan människorna. Någonstannt mitt i gudstjänsten frågade de om det var några nya i kyrkan, varpå de nya fick ställa sig upp och säga vilka de var i mikrofonen. Därefter följde en stund av det härligaste mingel jag varit på. Massor av människor kom fram och hälsade på oss, med en underbar värme. Jag har aldrig kännt mig så välkomnad i en kyrka förrut. De menade välkommen. Och man såg hur de älskade varandra. Jag kommer gå tillbaka dit mer än en gång. Pure gospel. Nämde jag att de visste hur man sa "AMEN!"?

Nå, om jag skulle skriva om dagens händelser, vilket jag nu i korta drag ämnar göra, så låter det såhär. I korta drag så var jag off campus, d.v.s. utanför skolans teritorier för att undersöka staden med den grupp jag är del av som heter Immigration A. Dessa grupper har mötts några gånger under introveckan som nu är för alla nya studenter. Vi var på konstmuseum för att se en utställning om en somalisk familj som lämnade Afrika och for till Amerika på förmiddagen, och på eftermiddagen så besökte vi en luthersk organisation av modell större som bland annat hjälper flyktingar, däribland somalier, lite grann var dagens topic för oss.

Lunchen tillbringades på ett visst "World market store" eller något i den stilen. "World market store" eller något i den stilen, var en plats inte helt olik Stockholms Kungshallen, fast trevligare. Där fann jag Swedish store. Swedish store var en lite rolig upplevelse, när man är på andra sidan Atlanten. Lingonsylten på liten burk, som jag inte köpte, kostade 30 spänn. Ahlgrens bilar, som jag köpte, kostade ca. 15. Brmums! I Swedish store, fick jag nostalgikänslor av boken "Pelle and his new blue pants" av Elsa Beskow, och lärde mig att man efter 23 år i USA talar svenska med amerikansk dialekt, för det gjorde svenskan som jobbade i affären. Kul att tala svenska igen. Tyvärr blev det ingen svensk mat, eftersom det enda i matform de serverade var tårta (lockande) och köttbullsmackor, som är svenskt, men inte tillräckligt mättande.

Imorgon är det "potluck". Tur med grytor. Eller knytis för den som hellre använder det uttrycket. Vi ska ta med oss mat från får egen kultur, och jag får gärna ta med mig svensk mat. Många amerikaner här i Minnesota känner till "lutafisk", men det är väl inte vad jag brukar äta till lunch. Har faktiskt aldrig ätit det, vad jag vet. Surströmming verkar däremot inte vara lika bekant för minnesotaborna.

Men vad är egentligen svensk mat? Tacos?