Vågor

Ibland är livet till synes normalt. Ibland händer det saker som är lite mer spektakulära. Ibland händer flera spektakulära saker på en gång. Sånt är roligt.

Förra helgen, alltså inte denna, så hände det flera roliga saker. Fast när jag nu tänker berätta om det, så har jag faktiskt glömt det mesta. Bittert. Jag kan i alla fall försäkra att det var en riktigt rolig helg!

Hur som helst, det mest intressanta var lördagen, så jag, Björnar, Mirijam och Michelle for till Scandia, sydväst om Minneapolis. Michell är Antonios flickvän, och Antonio är utbytesstudenten som är på Johannelund, så att jag får vara här på Luther Seminary. Väl framme i Scandia, kom vi till en liten trevlig festival som hölls av en samling svenskättlingar.

Vackert väder, men lite kyligt, fioler, nyckelharpor, svenska folkdräkter (minst ett par knätofsar noterades!), svenska folksånger och svensk folkdans. Och Marabou mjölkchoklad!!!!! Det var många goa människor där, en hel del talade svenska, olika bra. Några var födda i Sverige och hade bott där sedan typ 1970-talet. Andra hade farfars far från Sverige. Jag mötte en kvinna, dock inte svensk, som hade forskat om svensken Andrew Nilsson, (jag kan inte garantera korrekt efternamn) som hade fört dagbok hela sitt liv, alltsedan han började lämna Sverige. Med dagbok menas alltså att han skrev varje dag. Det gör inte jag på min blogg. Denna dagbok (alltså inte min blogg) utforskades av Vilhelm Moberg och ligger till stor del till grund för hans böcker om Karl Oskar och Kristina. Fräsigt!

Resan över Atlanten var mycket jobbigare för Andrew (tidigare Anders) än för mig. Grannens dotter dog, och under en hård storm bröts huvudmasten av och Andrew skrev om hur han var uppe hela natten i stormen för att försöka laga masten tillsammans med kaptenen. I Minnesota grundade han Scandia och vann pris för Amerikas bästa äpplen.

På denna nordiska musikfestival som helt dominerades av Sverige (vilket i och för sig inte är så oväntat, med tanke på Svea rikes ypperliga förträfflighet) så träffade jag också Antonios föräldrar. Antonios mamma hade folkdräkt och var trevlig. Antonios pappa hade inte folkdräkt, men var trevlig han med.

Jo, men nu kom jag på en av de roliga sakerna som också hände! Under föregående vecka kom det en svensk professor från Växjö på besök. En av lärarna här på skolan ordnade en lunchträff mellan oss och en amerikansk tjej som talar svenska här på skolan. Nå att träffa en lärare är inte alltid det roligaste man kan göra. Men detta var ohyggligt intressant och jag fick bolla många tankar om svensk kristenhet och livet här i USA. Det blev några fler möten, och jag är riktigt glad över dessa.

Nu är det återigen dags att sova. Jag har 15 grader kallt på rummet och en extra filt, samt fyra stora handdukar och två mindre förutom täcket som jag hoppas ska hindra mig från köldskador i natt. Det ryktas om att värmen äntligen ska komma igång i morgon, så jag har planerat noga och ställt in värmereglaget på 80 farenheit, dvs. 26 grader celsius. Det kan vara skönt med lite (eller mycket) värme som omväxling. Och om värmen går på innan jag vaknar, så lär det ju bli riktigt varmt i sängen. Tur att jag har 6 handdukar nära till hands då.